Daughter of Sapfo

Som fortsättning på föregående inlägg, kan jag berätta att Isa har varit hos veterinären i dag. Trots behandling för öronskabb har hon fortsatt att klia sig i öronen. Det blev alltså ett besök för att kolla upp om det fortfarande fanns små otäcka djur kvar. Som matte var jag dock mest orolig för vad han skulle säga om hennes vikt. Och visst, mina farhågor blev besannade. Efter att ha tittat i munnen och upptäckt tandsten och tandköttsinflammation, lyssnat på hjärtat och tyckt att det lät rätt ok, tittat i öronen och kunnat konstatera att det inte verkade finnas några levande kryp bland de redan avlidna resterna, men behandlade lite extra för säkerhetsskull, kännt igenom magen, samt att han berömde henne för att vara en fin och snäll katt, då när matte började andas ut, uttryckte han på ett diskret och fint sätt att hon kanske vägde lite för mycket trots allt. Hon väger 5,9 kilo som den lilla katt hon egentligen är om hon inte vore så tjock. Ja, ja, det var ju väntat som sagt, men det gör ju inte matte mindre skuldmedveten för det. Han började prata om dietkost och det låter ju bra, men hur ska det gå till i praktiken. Hur ska man få den lilla tonfiskätande gourmetkatten att övergå till tråkigt diettorrfoder? Vi får väl se hur det blir med den saken. Just nu är både Isa och matte bara glada och lättade över att vara hemma igen, efter dagens veterinärbesök. Phust!!

Tänkte berätta lite om katten Isa som dök upp på vår trappa för ca 10 år sedan. Det var en sen höstkväll och familjen satt i vardagsrummet och tittade på TV. Plötsligt hördes ett ihållande jamande utanför på altanen. Inte så ovanligt med tanke på att vi redan hade två hankatter som var noga med att försvara reviret mot andra grannkatter. Skrikande, jamande katter utanför huset hörde alltså till det normala. Det vi såg när vi tittade ut var däremot lite mer ovanligt. På altanen satt våra gamla kattgubbar och tittade på denna lilla katt som rullade sig på marken och som skrek på ett desperat sätt. Det vanliga hade varit att de kört i väg besökaren och sedan hade det inte varit så mycket mer med det. Men den här gången satt de tillsammans och bara tittade precis som om de förstod att något inte var som det skulle. När vi öppnade dörren smet katten in snabbt som ögat, rusade in i köket och åt upp de rester som fanns kvar i kattmatskålarna på golvet. Vi förstod inte vad det hela handlade om utan föste ut katten och sade ”du är jättesöt men nu får du gå hem till dig”. Katten satt kvar hela kvällen och även nästa morgon när vi steg upp för att göra oss iordning för skola och arbete. Så fort vi öppnade dörren sprang hon in i köket och åt upp kvarvarande kattmat. Vi åkte i väg för dagens förvärv, och senare samma eftermiddag när vi återvände hem möttes vi av den skrikande hungriga katten som satt kvar på trappen. Vi fick veta av en granne att den lilla stackarn blivit övergiven på något sätt (oklart hur) då den tillhörande familjen flyttat till annan ort. Plötsligt dyker den utflyttade ägaren upp och blir varse att katten sprang vind för våg utan att ha någon stans att ta vägen. Det fanns tydligen en uppgörelse med någon som skulle ha tagit hand om henne. ”Jaha”, suckade han, ”då får jag väl skjuta henne då”. Maken och jag tittade på varandra, skjuta en så fin liten katt, ”Vi tar henne” sa vi båda med en och samma röst. Så gick det alltså till när Isa kom till vårt hem. Hon var smal, utsvulten och gravid och fick efter några dagar missfall och födde ungarna någonstans utomhus. Den första tiden var hon i någon form av chocktillstånd. Gick omkring ihopkrupen inomhus och jamade och skrek. Den enda plats hon fann tillräckligt trygg för att sova på var strykbrädan där hon hade lite uppsigt över oss andra. Så småningom blev Isa mer och mer lugn och avslappnad och idag är hon en självklar del av familjen som alltid ska vara med i alla sammanhang. Tilläggas bör även att hon tilldragit sig någon form av ätstörning. Den lilla smala kattungelika varlese som satt utanför huset den där höstkvällen har förvandlats till ett riktigt matmonster. Hon har problem med att styra sitt ätande. Vanligtvis äter både människor och djur när man känner hunger och äter sedan tills man blir mätt. Men inte Isa, hon vill ha mat hela tiden. Bara att låta bli att ge henne mat skulle man kunna tycka, men så enkelt är det inte. Får hon inte som hon vill sätter hon igång värsta ”skrikochrivföreställningen”. Skriker och vrålar det värsat hon kan och river på alla möbler hon kan komma på. Ett mycket störande beteende som leder till att man ger henne mat för att få tyst på henne. Har försökt vid flertal tillfällen att verkligen göra något åt hennes vikt, men det har aldrig fungerat utan hon förblir tjock hur vi än gör. Men vi gillar henne precis som hon är tjock och fin och go.

Fortfarande krasslig. Har precis bestämt mig för att ställa in dagens event, personalfest på stadens konserthus. Det kändes plötsligt väldigt jobbigt att duscha och göra mig iordning och att vara på allerten hela dagen, helst glad, pigg och trevlig också. Det blir alltså soffläge i dag också. Pust! LIte tråkigt, sammtidigt som det känns som en lättnad.

Är lite seg i dag. Det är söndag och dagen efter. Lördagkvällen tillbringade jag och maken tillsammans med mina två bröder och deras respektive i Uppsala. Det var trevligt på alla sätt, men det blev sent i säng och en lätt huvudvärk påminner i dag om att det blev ganska mycket att dricka också under kvällen. Har försökt med en 5 kilometers promenad i raskt tempo för att försöka komma i gång, men det blev inte särskilt mycket bättre. Har även försökt greja lite ute på tomten för att få ännu mer frisk luft. Men nej, det har inte heller gjort någon större nytta. Jag har ätit mat, tittat på film, vilat, druckit kaffe och ätit äppelpaj med vaniljsås, försökt läsa. Men ingenting har lyckats få mig att må bättre. Jag har varit bakis hela dagen. Fy sjutton, aldrig mer !!! Det var den lediga söndagen. Hädan efter ska jag leva efter måttligheten som dygd. Vill inte uppleva fler sådana här dagar.