…katthår och åter katthår. Det är baksidan av att ha katt eller som i vårt fall, katter i huset. Dessa underbara varelser har liksom en förmåga att håra av sig. Periodvis måttligt och under andra perioder som den för tillfället pågående, rikligt. Katthåret har kommit att framstå som min allra största och mäktigaste antagonist. Jag för en ständig kamp mot denna svårbemästrade motståndare. Med dammsugaren och klädtaperullen som vapen försöker jag hålla undan detta förhatliga hår från kläder, stolsdynor, soffor, sängkläder och allt annat det har möjlighet att fastna på. Gud vad jag hatar katthår! Ja, det är starka ord, jag vet, men det är så det är. Jag hatar katthår. Och det är bara jag själv i denna familj som bryr mig om detta jagande. Är det inte konstigt? Det som utgör något som föder så starka kännslor som hat, går spårlöst förbi hos andra. Nåja, sonen är bra på att sanera kläderna med taperullen innan han ger sig i väg hemmifrån. Det måste medges, men därutöver är det mest jag som har intresse av att föra denna ojämna hårkamp. Vissa dagar hinner man bara få bort det innan det har lagt sig på plats igen som en retlig finnish. I bland får man helt enkelt blunda och låtsas att inte se, medan andra dagar måste det bort för att man ska kunna koncentrera sig på annat. Det låter lite som att jag fått någon form av fixering, hår på hjärnan eller vad man nu ska kalla det. Det är nog vad maken skulle hävda. Och kanske är det så, jag vet inte, men jag fortsätter min strävan efter ett hårfritt hem, om så bara för en kort stund innan det är hårigt igen.
