Det blev visst inte något utejobb igår. Vet inte vart dagen tog vägen. Blev innedag tillsammans med familjen istället. Vi tittade på film så klart. Sonen och flickvännen valde Tim Burtons Edward Scissorhands, från 1990. Hade nästan glömt att det är en alldeles underbar film, med den alldeles underbara, underbara Johnny Depp i huvudrollen. Burton har utformat filmen som en ny variant av Mary Shelleys skräckromantiska litterära verk Frankenstein, från 1818. I Burtons berättelse återfinns vetenskapsmannen som tillverkar en mänsklig kropp, som dock inte hinner färdigställas innan han själv dör. Burtons version utspelar sig i det amerikanska drömsamhället under 1960-tal, där monstret, den mänskliga gestalten är utformad som en isolerad, sorgsen ung man med saxar till händer. Han upptäcks av den vänliga, hemmafrun Peg, spelad av Dianne West som tar honom med till sitt eget hem i den trygga amerikanska villaidyllen. Den unge mannen, Edward tas emot och blir till en början accepterad trots sina speciella händer. Allt ser ljust ut, då det visar sig att Edward är en mästare på att använda sina saxar till att klippa buskar, och egensinniga frisyrer på grannskapets entusiastiska hemmafruar. Filmen har även ett romantiskt inslag, då Burton spelar upp en kärlekshistoria mellan Edward och Pegs tonåriga dotter Kim, spelad av Winona Ryder. Efter olyckliga omständigheter vänder dock lyckan för Edward och han stöts ut ur gemenskapen och blir jagad av polisen. Historien slutar med att Edward flyr tillbaks till det stora huset på berget ovanför samhället, där han åter kommer att leva i ensamhet. Trots det har Burton lyckats skapa en happy ending, då Edward finner lyckan i att skapa isstatyer med sina saxhänder. Även människorna i det lilla samhället, får ta del av lyckan i form av det snöfall som uppstår i Edwards skapande. Dottern Kim vet att så länge det faller snö över hustaken, finns Edward kvar där uppe i sitt stora hus. En underbar historia, med fina skådespelare. Inte minst Johnny Depp som inte går att motstå med det sorgsna ansiktet och de omöjliga händerna. Han är, precis som i Shelleys orginal det missförstådda monstret, som publiken känner sympati för. Men även Dianne West gör en utomordentlig gestaltning som den förstående mamman Peg. Hon är både mjuk och vänlig samtidigt som hon är orädd, okonventionell och handlingskraftig. På samma sätt som i orginalet, lyckas Burton skapa en skräckromantisk stämmning. I kontrasten mellan det trygga förortslivet, som konfronteras med det mörka okända, uppstår en osäkerhet som rubbar idyllen och som är svår att hantera. Vad kan man mer säga, annat änn att det är en riktigt bra film.
