Vaknade vid fyratiden i morse av ett hysteriskt jamande. Katten Isa som inte har ett normalt och hälsosamt förhållande till mat och ätande, hade panikångest tror jag. Hon blir så där ibland, eller för att vara mer exakt, ganska ofta faktiskt. Helt panikartad, skriker hon rakt ut som om hon inte fått mat på en vecka. Men det har hon ju, hon åt senast kl 10.00 kvällen innan. Och grundlig som hon är i sitt väckningsarbete, hoppar hon upp på sängbordet och stökar runt så väckarklockor, (jag har två) böcker och läsglasögon rasar i golvet. Sedan hoppar hon över till fåtöljen och klöser och klöser med sina vassa små klor. Suck! det är i sådana stunder jag frågar mig själv varför man skaffar sig husdjur. Fruktansvärt störande beteende skulle man kunna säga. Så vad gör man? Kliver upp ur sängen och släpar sig ut i köket. Tar fram paketet med torrfoder och häller upp i matskålen. Släpar sig tillbaks till den varma sköna sängen och somnar om. Rasslet av torrfoder i köket har vid det här laget väckt upp katt nr 2, som nu vill ut på en morgonpromenad för att kolla upp vad som hänt i grannskapet under natten. Jag hinner lagom somna om när jag åter väcks av katten Lyra som jamar på ett helt annat sätt. Tillskillnad från Isas hesa, djupa stämma, har Lyra en mycket ljus och pipig röst. Dock är det så att detta ljusa lätta tonläge är precis lika genomträngande och störande som det mer ljudliga Isajamet. Upp igen alltså, för utsläppning av en nyvaken Lyra som inte behöver många minuter för att piggna till. Snabbt in under täcket igen för att sova några timmar till denna tidiga lördagsmorgon. I ett värsta scenario kommer Isa snabbt tillbaka till sovrummet för att fortsätta sitt hemska skrikande. Vid de tillfällen då detta händer, kan jag inte se någon annan förklaring änn att hon måste ha glömt att hon nyss ätit. Hon har som sagt inte ett normalt förhållande till mat. Men så var icke fallet denna morgon. Isa kom visserligen tillbaka, men hoppade upp i sängen , slickade pälsen, rullade ihop sig och somnade. Lite tröttande när dessa tidiga frukostvanor uppträder flera gånger i veckan. Dessa besvärliga i-landsproblem!?
Katthår…
februari 20, 2009 vid 12:07 e m (Husdjur)
…katthår och åter katthår. Det är baksidan av att ha katt eller som i vårt fall, katter i huset. Dessa underbara varelser har liksom en förmåga att håra av sig. Periodvis måttligt och under andra perioder som den för tillfället pågående, rikligt. Katthåret har kommit att framstå som min allra största och mäktigaste antagonist. Jag för en ständig kamp mot denna svårbemästrade motståndare. Med dammsugaren och klädtaperullen som vapen försöker jag hålla undan detta förhatliga hår från kläder, stolsdynor, soffor, sängkläder och allt annat det har möjlighet att fastna på. Gud vad jag hatar katthår! Ja, det är starka ord, jag vet, men det är så det är. Jag hatar katthår. Och det är bara jag själv i denna familj som bryr mig om detta jagande. Är det inte konstigt? Det som utgör något som föder så starka kännslor som hat, går spårlöst förbi hos andra. Nåja, sonen är bra på att sanera kläderna med taperullen innan han ger sig i väg hemmifrån. Det måste medges, men därutöver är det mest jag som har intresse av att föra denna ojämna hårkamp. Vissa dagar hinner man bara få bort det innan det har lagt sig på plats igen som en retlig finnish. I bland får man helt enkelt blunda och låtsas att inte se, medan andra dagar måste det bort för att man ska kunna koncentrera sig på annat. Det låter lite som att jag fått någon form av fixering, hår på hjärnan eller vad man nu ska kalla det. Det är nog vad maken skulle hävda. Och kanske är det så, jag vet inte, men jag fortsätter min strävan efter ett hårfritt hem, om så bara för en kort stund innan det är hårigt igen.
