Daughter of Sapfo

Om någon skulle ha missat det, så är det idag tjugo år sedan muren öppnades mellan Öst och Västberlin. Tidigare har mitt intresse för just Berlinmuren varit ringa, för att inte säga helt obefintligt. Men efter resan till Berlin i våras, har detta med muren och öst-och väst helt plötsligt blivit något högintressant och spännande. Vägen från Siegessäule längs 17 juni strasse, genom Brandenburger Tor, och sedan fortsättningsvis längs Unter den Linden, är ett av Berlins finaste promenadstråk. Det är svårt att föreställa sig hur området under de 28 år Berlin var en delad stad, var en krigszon med betongmurar, taggtråd och beväpnade vakter. Och tänk sedan hur människor tvingades leva på varsin sida av en mur i en och samma stad. Politiskt spel på hög nivå, jo visst, men helt vansinnigt var det ju också. Tillslut blev det hela ohållbart, och 1989 kunde berlinarna äntligen ta muren i besittning, för att ta sig över till den andra sidan, helt på laglig väg. Idagarna får man verkligen sitt lystmäte tillgodosett, om man som jag  har ett intresse för Berlinmuren.

Såg nyligen ett reklaminslag på TV. där den gamla serien ”Spanarna på Hillstreet” omnämdes. ”Spanarna på Hillstreet”, vad jag tyckte den serien var bra. Avsnitten inleddes och avslutades oftast på samma sätt. Det började med någon sorts morgonmöte, där dagens arbetsuppgifter delades ut till stationens samlade poliser. Mötet avslutades med uppmaningen, ”and hey! let`s be careful out there!” Slutscenen utspelades nästan alltid under kvällen, i polischefen Furillos lägenhet. Furillo var skild och hade en ny flickvän, en kvinna han kommit i kontakt med i sitt arbete, den unga, vackra advokaten, som jag inte minns namnet på nu. Hur som helst, ofta låg flickvännen i badkaret, och Furillo hjälpte henne att raka benen, eller så satt de vid middagsbordet och delade på den sista slatten i vinflaskan, eller så fick vi följa med in i sovrummet, där de krupit in under täcket, samtalandes om sitt gemensamma arbete. Och så dök alltid den frånskilda, före detta mrs Furillo upp i handlingen. Lätt hysterisk ringde hon eller klampade in på polisstationen, med sina bekymmer. Oftast behövde hon hjälp med att lösa problem rörande den gemensamma sonen. Och så var det stationens alla poliser, som slogs mot brottsligheten på gatorna, i en oglamourös vardag. Tydligast framträder minnet av polisen som alltid bar mössa, och som  arbetade ”under cover”, och som blev som en galen hund när han blev arg. Ja, jag gillade verkligen den serien. Frågan är om den håller i dag, om den åldrats med värdighet, eller om den är hopplöst omodern, och ointressant.  Det senare förmodligen. Jag skulle inte vilja se den igen  och riskera att grumla den guldaura TV-serien engång hade. Det är nog bäst att minnas ”Spanarna på Hillstreet” som den var, den gång det begav sig.