Möttes i morse av frostiga tegelpannor på grannarnas villatak. Även bilrutorna var täckta av ett sprött lager iskristaller. Den blå, plexiglasskrapan med vit ”Bilmetrologga” , kom åter till användning innan avfärd. Nervcellerna i baken fick sig en smärre chock, när de mötte det kyliga sätet vid förarplatsen, och med iskalla fingrar vred jag om nyckeln för att starta bilen. Med samma iskalla fingrar vred jag upp fläckten till full styrka, för att min egen utandningsluft inte skulle imma igen rutorna i bilkupén. Bilen rullade ut från garageuppfarten, när den lokala radiorösten varnade för en trafikolycka utanför Söderhamn, där framkomligheten var begränsad. Kom så småningom fram till ”stora vägen”, där jag svängde vänster i riktning mot staden. I Björke låg dimman som ett luftigt täcke över böndernas åkrar, och i skyn avtecknade sig ett gäng fåglar som flög i en vacker formation. Förmodligen på väg mot varmare klimat. I hagen vid golfbanan, stod hästarna klädda i varma täcken, med nosarna vända mot varandra. I den första rondellen gasade jag på lite för att hinna före en långtradare med släp, och rökpelaren från pappersmassafabriken strävade uppåt över trätopparna. Ytterligare två rondeller och sedan uppför backen, där någon ställt i från sig sin bil med varningstriangen utplacerad vid vägkanten. Svängde sedan vänster in på Stenbärsvägen, där gula björklöv virvlade över asfalten. Parkerade vid soprummet och stängde av motorn. Öppnade bildörren och möttes åter av den kyliga morgonluften. Under den korta promenaden fram till ytterdörren hann fingrarna bli kalla som isbitar igen. En ny arbetsdag har tagit sin början.
