Daughter of Sapfo

Tänkte berätta om en episod som utspelade sig i London, hösten 2007. Var tillsammans med familjen på besök i den brittiska huvudstaden. Inledde den 5 dagar långa vistelsen, med en promenad till det stora marknadsområdet i Camden. Väl framme möttes vi av ett sprakande folkliv. Längs trottoarerna, bland de många butikerna och marknadsstånden,  trängdes människor av alla slag. Sonen, då 17 år gammal som hade håret stylat i en något spretig, upptoperade frisyr, som ett litet svarthårigt  penntroll skulle man kunna säga, sminkad med svart kajal runt ögonen, samt helt klädd i svart, passade väl in i det rika folklivet. Diverse små inköp gjordes och sonen fyndade bland vinylskivorna. Så småningom blev vi trötta och hungriga, och beslöt oss för att söka upp något lämpligt ställe att äta på. Vi hittade en liten trevlig,  italiensk restaurang, där vi klev in. Blev väl mottagna av en servitör i övre medelåldern, som visade oss till ett litet fönsterbord. Vid bordet intill satt två gamla tanter. Den ena i 80-årsåldern, med ros kofta, grått hår och glasögon. Den andra något yngre, kanske runt 70. Även hon med typiskt tantutseende. Vi satte oss tillrätta, och började titta på menyn, när den något yngre av tanterna reste sig och kom fram till oss. Döm om vår förvåning när hon bad oss att flytta till ett annat bord. Servitören såg förtvivlad ut och ursäktade tanten, men frågade om det var ok, och vilket bord vi ville byta till? – Var som helst blir bra!  Svarade en något förvirrad svensk turistande familj. Servitören visade oss till ett annat bord, och ursäktade åter allra ödmjukast den oförskämda tanten. Vi fick matsedeln igen och beställde, och den stackars servitören gjorde vad han kunde för att få oss på gott humör. Maken och jag började spekulera över vad som kunde orsakat tantens något häpnadsväckande önskemål. Var de rädda för att sitta bredvid personer med svart, ruffsigt hår eller? Både maken och jag själv, såg enligt vår egen uppfattning, istället desto mer prydliga ut i duffel respektive skepparkavaj.  Tyckte de att de hade ensamrätt på att få sitta vid ett fönsterbord, eller vad handlade det om egentligen? Vi fick in vår mat och vårt vin och vi glömde så smått de hemska tanterna. Ryktet spred sig på resturangen, och under måltiden strök personalen  lite diskret runt vårt bord för att kolla in de avvisade ufo:nen. När vi så kommit fram till desserten och allt började kännas bra igen, då reste sig tanten som talat från sin stol oc,h kom över till vårt bord. Vi blev lite oroliga när vi såg tanten komma emot oss, vad skulle nu hända? Behövde hon pengar till notan och tänkte råna oss på våra plånböcker? Vi bara stirrade dumt på henne när hon bad om ursäkt och berättade att hennes vännina ”have a hearingproblem”. Det hade hon väl kunnat säga med en gång!!!

Äntligen, samtal från Peking. Sonen ringde i går och berättade att allt är bra. Och han har inte varit så slarvig som man skulle kunna tro. Nej då, han har sms:at flera gånger utan att nå fram av någon anledning. Det kändes fint att höra den välbekanta rösten igen. I dag är det lördag och jag ska börja leta fram kläder som passar för en kväll i skogen. Det är personalfest med promenad i djurpark och efterföljande middag. Och den vanligtvis så svåra frågan om klädval, känns extra kopmlicerad just i dag. Det ska vara varmt och praktiskt, samtidigt som det ska vara lite snyggt också. Vi får väl se hur bra jag lyckas.

Vi väntar på livstecken från Peking.

Ska man tillhöra min familj bör man inte vara av den oroliga sorten. Maken var bortrest fem dagar utan att höra av sig en enadaste gång. Varken skickade eller besvarade sms eller telefonsamtal. Nu har sonen varit borta ett dygn, och det utlovade sms:et som skulle förmedla att resan gått bra har naturligtvis uteblivit. Jag är ju inte den mest oroliga av mödrar, det är bara så typiskt. I sinom tid hör han nog av sig. Det är bara att vänta.

Helgen har gått i resans tecken. Har hjälpt sonen med att tvätta och packa inför den stundande Kinaresan. Spänningen har stigit för varje dag under veckan och det var med stort pirr i magen han nu äntligen åkte i eftermiddag. Han fick skjuts till Arlanda med en kompis och hans familj. Så nu har han alltså lämnat det trygga hemmet, för att vara borta i hela två veckor i det stora landet i öst. Och det är inte utan att det känns i modershjärtat att vinka av den lille älsklingen. Suck! Senare i kväll kommer dock maken hem efter sin Ungernresa. En helg som kretsat kring resande, trots att jag själv varit hemma hela tiden.

Har precis kommit hem efter en vecka tillsammans med familjen på Öland. Ville för en sista gång åka tillsammans med den snart 18-årige sonen, som något motvilligt gick med på att följa med. Och för att återuppliva minnen från småbarnstiden styrde vi alltså färden mot Böda på Öland. Stugan var som stugor brukar vara, ostylad men funktionell. Vädret var varierande och stranden var som alltid helt underbar. Sonen som är gräspollenallergiker blev snabbt superallergisk och kunde varken vistas utanför stugan, sitta på uteserveringar eller följa med till stranden.  Han mådde bäst av att vara innomhus, spelandes datspel på den medhavda laptopen, eller på synten och gitarren som han också tagit med sig. Vi hade även ett TV-spel med oss, Mariocart Wii som vi hade roligt med  tillsammans under kvällarna. Vi var med andra ord ganska välutrustade i stugan, det enda som egentligen fattades var INTERNETUPPKOPPLING. En hel vecka utan InterNet. Och det var inte bara sonen som saknade detta livets nödtorft. Jag måste erkänna min egen InterNetabstinens. Inget surfande, inget mailande och inget bloggande. Det hela kändes till en början mycket ovant och smått frustrerande. Pratade om att besöka bibblan i Borgholm för att boka en dator med uppkoppling. Men det är ju inte riktigt samma sak, så vi lade ner den idén med en gång. Vi fick helt enkelt genomlida denna vecka ändå på något sätt. Och ska sanningen fram, så har det mot all förmodan gått riktigt bra. Suget har avtagit allt mer i takt med att dagarna har förflutit i ett sakta och makligt tempo. Det måste sägas att vi har haft en jättemysig vecka tillsammans i stugan utan denna så viktiga uppkoppling. Veckan är nu slut och hemresan har gått bra i den täta midsommartrafiken. Och väl hemkommen med halvt uppackat bagage, en snabbt tillagad Carbonara i magen, och en slurk rödvin kvar i glaset,  känns det fint att sätta i gång datorn för att skriva några rader på bloggen. Vad vore livet utan, sommar, semester och InterNet?!