Daughter of Sapfo

Hörde en intervju på radion i morse. Det var Cecilia Malmström, min gamla lärare från högskolan som var inbjuden till P3-studion. Hon arbetar numer med turism i Arktis. Detta innebär att hon är borta från sin familj under många veckor i sträck. Ett arbete som är ovanligt i sig, och som självklart leder till nyfikenhet och frågor. Och vilken är då den fråga just Cecilia oftast får angående sitt arbete? Jo  ”vem tar hand om dina barn?” Man vet inte om man ska skratta eller gråta.

Gjorde ett besök i staden i går. Hade några ärenden att uträtta. Skulle bland annat köpa kläder till en 1-årig släkting. Som bäst jag stod där i klädbutiken dök en ung tjej (ca 20-årsåldern) upp framför mig och sa ”Hej!”. Svarade hej tillbaka och sedan var samtalet i full gång. Hon berättade att hon fått en bror i natt och att hon tillsammans med en annan broder, skulle köpa kläder till den nyfödda babyn. Jag fick veta att allt hade gått jättebra och att han var så stor att han blivit förlöst med kejsarsnitt. Hon väntade nu på att den andra brodern skulle avsluta sin skoldag för att sedan handla tillsammans. Sedan övergick intresset till mig och vad jag skulle handla och till vem. Jo det var en släkting, nej inte något kompisbarn, ja 1 år, en tjej är det och ja hon bor här i samma stad. Jag började titta närmre på denna pratsamma person och undrade för mig själv, ”känner jag dig på något sätt, har vi träffats förut?” Men nej jag kunde inte påminna mig att jag sett detta ansikte förut (och jag har ett extremt bra minne för ansikten). Hon frågade om jag var ute efter byxor, klänning eller kanske en lite tröja och hjälpte mig tjänstvilligt att leta. Allt jag själv tog i kommeneterades, ”åh så gulligt!” Det hela började bli något påfrestande. Jag försökte avstyra konversationen, gick runt till andra klädhängare för skaka av mig henne, men då fick jag höra, ”nu är du nog på fel ställe och letar, här hänger kläder för nyfödda” Jag försökte med att ställa mig intill andra kunder för att hon skulle börja prata med dem istället, men inte heller det fungerade. Till slut frågade jag lite fint om hennes brorsa inte slutade skolan snart. Hon tog upp mobilen och sa att hon nog skulle ringa och kolla med honom. Efter ytterligare en stunds pladdrande ursäktade hon sig med att hon nog måste gå i allafall. Puh, äntligen kunde jag koncentrera mig på vad jag själv skulle köpa. Det är alltid roligt att möta trevliga människor, men somliga är sociala i överkant.

Idag:

-läste jag i tidningen om Björn Ranelids skryt över sitt eget författaskap (skojar han eller?!)

-såg jag en man slänga en gräsklippare i luckan för metallförpackningar i en återvinningskontainer (Hm)

-såg jag ett ungt par tända en trädgårdsgrill förmodligen för första gången (mycket tändvätska blev det)