Daughter of Sapfo

I kväll ställer jag upp. Jag håller maken sällskap och tittar på fotbollsmatchen mellan Sverige -Danmark. Har tidigare skrivit om mitt något svala intresse för fotboll, och att det endast är stora turneringar så som EM, VM, eller OS, som kan fånga mitt intresse för denna sport. Förutsatt att Sverige deltar självklart, och att man hänger med från början. Men så fort de svenska killarna åker ut, för det brukar de ju göra, då är det inte lika roligt att titta längre. Kvällens match är inte så intressant i mitt tycke, men Zlatan är med så det får gå för den här gången. Andra perioden har just börjat och några mål syns fortfarande inte till. Det mest tråkiga med fotboll är, att det kan gå en hel match utan ett enda mål. Som att titta på en vägg som torkar ungefär. Så här sitter jag nu och smygbloggar lite för att göra lördagskvällen lite roligare. Nu låter jag väldigt negativ, jag vet,  men det är så jag känner det. Nu gjorde Danmark mål, och maken blev sur och bytte kanal. Det blev ”Robbins” på SVT 1 i stället. Trevligt, maken återvänder från fotbollsdimman och blir kontaktbar igen.

Tillbringade lördagskvällen tillsammans med maken på hockey. Vi såg Brynäs möta Djurgården på hemmaplan och matchen slutade oavgjort. Det var längesedan jag senast såg en hockeymatch  (bortsett från TV -sända matcher) och jag hade glömt vilken märklig värld det här med ishockey är. När vi anledde till arenan möttes vi av en lång kö utanför entren. Javisst ja, så kallad högriskmatch, d.v.s. risk för bråk mellan anhängare från de olika lagen. Kroppavisitering och uppvisande av handväskor. Därav köbildning alltså. Lite underligt, det handlar ju inte om Stockholmssäkerhetssal precis, utan en hockeymatch. Något som borde vara glädjerelaterat och inte våldsrelaterat, skulle man kunna tycka. Nåja. Väl inne i arenan höll vi på att bli omkullsprunga av alkoholdoftande män med matchtröjor i grälla färger, som rusade på utan att se sig om. Den ”gång” som löper runt byggnaden, där man finner toaletter och kaffeförsäljning, var avstängd med en gallervägg så att man inte kunde gå runt. Och då vi hittat våra platser och satt oss tillrätta förstod vi att gallerväggen hade sin förklaring i Djurgårdsfansen. Runt den ståplatslänktare där motståndarlagets ditresta anhängare var hänvisade, fanns en krans av poliser och vakter. Jag räknade inte hur många, men det var många poliser där, och de bildade en skyddande gräns mellan de båda hejarklackslägren. Så började då matchen och stämningen och förväntningarna på mål steg snabbt. Och mål gjordes det från båda lagen, det blev en spännande och innehållsrik match. 3-3 med 5 minuters förlängning. Många klagade dock på domaren som tydligen inte var till belåtenhet. Själv är jag inte så bra på det där med reglerna. Märkligt är dock vilken arggesivitet det här med sport utlöser. Ett sådant skrikande och svärande! Med risk för att låta som en moraltant, men hur hänryckt får jag bli egentligen? Det finns ju barn där. Massor med barn som ser och hör detta ohämmade beteende. Jag tittade på maken och undrade, ”är det i den här miljön du växte upp?” Maken som spelat hockey sedan barnsben, svarade med viss eftertanke i rösten, ”ja, det var i den här miljön jag växte upp”. Lyckligtvis har livet, till makens fördel. medfört viss mognad och utveckling. Så var icke fallet för många andra män i publiken runt om oss. Vad ska man säga, det är kanske bara jag som är gnällig, men jag fick fullt stöd av maken som ändä är van vid att vistas i ishallar? Även han tyckte att det är märkligt det här med hockey.

 Såg Zlatan på TV häromdagen. Han tog emot ett pris på den här glittriga Idrottsgalan eller vad den nu kallas!? Det som slog mig när jag såg honom var, att han tycks ha ett så enormt stort självförtroende. Inte undra på att han lyckas så bra här i livet. Med den självkänslan kan man väl bara bli bäst. Något att tänka på det där. Att inte glömma att tänka goda tankar om sig själv och sin egen förmåga. Vi skulle alla behöva ha en liten Zlatan inom oss.

Så här i EM-tider är man som hustru till en mycket, MYCKET fotbollsintresserad man, ganska fotbollsutsliten. Mitt eget intresse för fotboll är egentligen obefintligt men när stora tävlingar som exempelvis EM utspelar sig, tycker jag att det är roligt att titta. Det vill säga så länge Sverige är med i turneringen. Så när Sverige förlorade sin vinnaellerförsvinnamatch och åkte ut, då mer eller mindre dog mitt engagemang för detta EM. Trots det har jag lite halvhjärtat tillsammans med maken, följt de återstående matcherna. Fann så intresse för det ryska laget som helt otippat besegrade det ena bra laget efter det andra. Men så åkte också ryssarna ut. Kvar blev alltså tyskarna och spanjorerna till finalmatchen. Inget av lagen känns så där jättespännande tycker jag. Kanske tyskland då, men bara för att de har så häftiga namn, Ballack, Schweinsteiger, Klose, Frings, för att ta några exempel. Match imorgon alltså. Få se hur det går. Spännande? Måttligt om ni frågar mig. Känner mig rätt sliten vad det gäller fotboll som sagt.