Gårdagen blev inte den trädgårdsdag jag hade tänkt mig. Blev en tur till staden i stället. Några inköp, en fika och storhandling i matbutiken under hemvägen. Fint väder även i dag, och trädgårdens arbetsuppgifter fanns fortfarande kvar. Så det var ganska uppenbart vad jag skulle ägna dagen åt. Satte alltså i gång med att rensa kirskål i pionrabatten. Passade även på att klippa ner de utblommade, bruna, torra pionbuskarna. Plötsligt när jag var i full gång med sekatören upptäckte jag att gräsmattan framför rabatten var full av små, små spröda, gröna fingerborgsplantor. Vilken lycka! Ja, det är nästan samma kännla, att hitta självsådda plantor av fingerborgsblomma i trädgården, som att hitta en glänta med kantareller i skogen. Det är ju så med fingerborgsblommor, de blommar två år i rad och sedan försvinner de. Men sedan kan det gå en tid och så vips så dyker de upp igen, i form av självsådda små plantor. Och de är ju så fina! Den som är uppmärksam har, så som jag själv, upptäckt att Nalle Puh, den litterära björnen, har dessa vackra blommor planterade utanför sin stubbe eller vad det nu är han bor i. Tänk på det nästa gång ni läser om den gula, honungsälskande nallen. Glädjen var alltså stor när jag visade maken denna nyupptäckta skatt i gräsmattan. Han var väl något mer samlad i sin attityd till de små gröna bladen. Hur som helst, jag var nu tvungen att rädda dessa små guldkorn undan gräsklipparen, som maken planerat att ta fram under eftermiddagen. Med en liten spade grävde jag försiktigt upp de små raringarna, och planterade dem i framkanten på rabatten. Lite vatten och några förmaningar viskade i örat, om att de ska trivas och växa på sig till våren på den nya växtplatsen. Vilken dag! Självsådda fingerborgsblommor! Man blir liksom lite lycklig!
