Har återigen skjutsat sonen till tandläkaren. Under många år har tandläkarbesöken kommit att avlösa varandra, som på ett löpandeband. Det hela började med ett olyckligt fall från en skolbänk under lågstadietiden. Nu kan det kanske låta som att sonen var ett vilt och ystert barn, som klättrade och klängde omkring under skolåren. Men riktigt så var det inte. Nej tvärtom var han och är änn idag, av en mer lugn och stillsam natur. Just det här tillfället, då olyckan var framme, var den gången han fick något sorts ryck, och skulle skoja till det lite, när mamma kom för att hämta på fritids. Den så olycksaliga bänkklättringen slutade som sagt med ett fall mot golvet, och den stackars tanden fick sig en rejäl smäll. Efter något år började tanden ändra färg och skifta i rosa, för att sedan övergå till en grå ton. Tandläkaren kunde konstatera att tandroten var död, och att man skulle avvakta med ett implantat tills sonen blivit äldre och slutat växa.  Åren har gått och många tandläkarbesök har det blivit. Jag har tappat räkningen för länge sedan. Nu vid 19-års ålder, har äntligen den nya tanden kommit på plats och tandläkarbesöken är avklarade skulle man kunna tro. Men nej då, besöken fortsätter. Det ska fotograferas och dokumenteras på alla tänkbara sätt, så jag får fortsätta skjutsa till både folktandvården, så väl om till specialtandläkaren på sjukhuset ännu ett tag. Det känns som att det aldrig tar slut. Det är tur att vi bor i ett land med fri tandvård för unga medborgare. Men jag ska inte klaga. Det är ju inte jag som fått genomlida de många gånger plågsamma behandlingarna och operationerna, som krävts för att återskapa en fin tandrad. Jag har bara skjutsat jag.

Har haft aloverakväll här hemma. En arbetskamrat som säljer aloveraprodukter under sin fritid, var på besök i går kväll. Några ihopsammlade träningskompisar slog sig ner i köket för fika och för att få prova olika hudvårdsgrejer. Vi rengjorde, peelade, anlade mask, smörjde och tillockmed drack alovera. Fräscha och mjuka kröp vi sedan i säng efter en trevlig och mysig kväll.

Världen, eller platsen där jag bor för att vara mer exakt, ser annorlunda ut idag. Det så vackert gråa novemberlandskapet, har genom ett trollslag förvandlats till en vit och frostig vintervärld. Så annorlunda det kan bli, när termometern sjunker några grader under minusstrecket. Allt vackert på sitt sätt. Lycka är att leva i ett land med skiftande årstider. Sommar i all ära, men tänk om det skulle vara sommar året om. Så trött på värme man skulle bli. Och så skulle man inte få uppleva den härliga känslan av spirande vår, varje år. Nu i adventstider är det vita och frostiga helt rätt. Det är bara att njuta och låta sig fyllas av naturen magiska energier.

Julpyntandet av hemmet är i full gång. Jag kan nu konstatera att den s.k. överraskningseffekten, alltså att bli överraskad av att upptäcka att det är dags att plocka fram julpyntet, se tidigare inlägg, är att föredra före den långa mentala förberedelsen jag tillämpade förra året. I år känns det jättemysigt att sätta igång med detta så viktiga pyntande. Dock förhåller det sig på det sättet, att pyntande även medför ett visst städande. Den här i trakten så välkända städfén, har tagit huset i besittning. Det städas metodiskt  rum för rum, bakom, under, över och precis överallt. Kan medge att det verkligen fanns ett behov av att städa ordentligt i detta hus. Handen på hjärtat, när städade ni under badkaret senast? Det var inte igår det blev gjort hos oss iallafall. Men nu är det städat även på detta så svåråtkomliga utrymme. Måste säga att städfén verkligen tar tag i allt det där som så länge skjutits upp till morgondagen. Det är som en kraftfull energivind som drar genom huset dessa dagar.

Tittar ofta på film här hemma, men kommer sällan iväg på bio. Vet inte riktigt hur det hänger ihop, men så är det. Under de första åren av vårt förhållande, gick vi, maken och jag på bio varje vecka. Kunde åka flera mil till annan ort, för att se en bra film. Idag är vi riktiga soffpotatisar som fortfarande gärna ser på film, men som sagt hemma i vardagsrummet. Nu är det inte alls på det viset att vi föredrar att sitta hemma, nej. Det är bara så att det allt för sällan blir av.  Tog oss dock i kragen och gick och såg Män som hatar kvinnor, efter Stieg Larssons bok.  Tanken var då att även se de två efterföljande filmerna i triologin. Så klart. Den andra Flickan som lekte med elden, har gått hela hösten så vi har haft god tid på oss. Men vad hjälper det? Vi har fortfarande inte kommit iväg. Och idag har trean, Luftslottet som Sprängdes premiär. Typiskt, vi missade tvåan. Det är inte utan att man blir lite sur på sig själv, när man inte får till en så enkel sak som att gå på bio. Nå väl, vi får väl vänta tills den kommer ut på DVD, och titta på den här hemma i soffan. Som vi brukar göra.

Det där med julmat är något de flesta tycker och tänker något om. Det kan handla om att älska julmat i allmännhet. Eller att vissa favoriträtter måste finnas på julbordet för att det ska bli en riktig jul. Eller så gillar man inte julmat överhuvudtaget, eller lagar alternativ julmat, exempelvis vegetarisk. Min egen relation till det så traditionella julbordet har inte varit så stark tidigare. Som barn var det väl köttbullar och prinskorv som hamnade på tallriken. Senare i livet har skinkan blivit något jag sett fram emot att få avnjuta. Speciellt när den är nytillagad och fortfarande varm, kvällen innan julafton. I min familj envisas man med att efter avslutat julbord, kaffedrickande, och uppackade julklappar, åter sätta sig till bords för att äta lutfisk. Tidigare har jag inte riktigt förstått varför vi ska äta igen, vi är ju inte direkt hungriga, det vore ju synd att säga. Och sedan lutfisken, ingen höjdare direkt, den smakar nästan ingenting. Under senare år har dock min yngre bror, som inspirerats av de fina restaurangerna i Stockholm,  kommit att utveckla själva anrättningen. Idag serveras lutfisken med kokt potatis, knaperstekt bacon, senapssås med egenhändigt mald senap (just senapsåsen har alltid funnits med, den är en tradition från våra skånska rötter), gröna små ärter och ett fylligt rött vin att dricka till. Jättegott! Min absoluta favorit bland julens rätter. Jag ser alltid till att spara ett rejält hörn i magen under julaftonsätandet, för att kunna njuta av den goda lutfisken frammåt kvällstimmarna. Ett bra sätt att runda av en matfylld dag.

Skrev förra året ett inlägg, om hur mycket jag såg fram emot att få sätta igång med att julpynta huset. Hur roligt jag tyckte det skulle bli att få köpa hem de väldoftande hyacinterna, och de söta tarzetterna, för att inte tala om de ståtliga amarylisarna. Och jag kunde verkligen känna hur pepparkakornas aromer och glöggens rika kryddning blandade sig i munnen, när jag tänkte på det. Man skulle kunna säga att jag riktigt frossade i en sorts mental julförberedelse.  Det hela låter lite överdrivet kan jag tycka så här i efterhand. Och när det så äntligen var dags att ta fram grannlåten för att mysa till det riktigt, ja då var julpyntssuget borta. Det hade gått över. Det var överstökat, redan gjort. Jag köpte mina blommor och plockade fram pyntgrejerna, men den där myskänslan hade liksom försvunnit. I år däremot har jag inte hunnit tänka så mycket på den stundande julen. Helt plötsligt står jag inför faktum att det är första advent nästa helg. Lite av överraskningseffekt skulle man kunna säga. Nu blir det att snabba sig på istället. Så olika det kan vara. Får se vilket som är bäst, när det kommer till att få den rätta julkänslan att infinna sig. Lång mental förberedelse eller, överraskningseffekt. Ska börja julgreja nu, så vi får väl se hur det går. Kan väl inte bli sämre änn förra året iallafall kan man ju tycka. Det gäller att hålla tankarna i styr så de inte skenar iväg och förstör allting.

Har nyligen kommit hem efter ett 24-timmarspass i tjänst. Det är alltid samma härliga känsla att ha gjort sina timmar, och att vara hemma igen. I hallen möts jag av doften av nybryggt kaffe och en nyduschad make som är på väg till brevlådan för att hämta tidningen. Katten Isa tar emot med sitt hesa jamande, och kärvänligt strykande mot vaderna. Frukost och morgontidning är alltid bäst efter ett nattpass, och att sedan ha en ledig dag framför mig, det  inger den där sköna känslan av frihet. Just idag hade jag tänkt åka in till staden för att uträtta ett födelsedagsrelaterat ärende. Får sällskap av sonen. Har sedan ett arbetsrelaterat möte att delta i under eftermiddagen. Det blir nog en bra dag idag.

Fick mail från vår kinesiska vän häromdagen. Har tidigare skrivit om den unge kinesen, som bodde i vårt blommiga gästrum en vecka i januari i år. Har sedan dess haft en sporadisk maiIkontakt från Bejing. Under de veckor ungdomarna från Bejing besökte Gävle, hade vi runt tio grader minus, samt mängder av snö som yrde omkring och lade sig som ett vitt täcke över vår del av världen. Just vädret verkar ha gjort stort intryck på den unge mannen. Ibland faller det snö från en gråmulen himmel även i Bejing, och då går tankarna till det kalla och vintriga Gävle. ”Nu har vi Gävleväder i Bejing, och det är så vackert”.  ”Otur med vädret” sa vi, och tyckte synd om den lilla stackarn som huttrade i sina lite för tunna ytterkläder. Att det skulle kunna uppfattas som spännande och exotiskt, fanns inte riktigt med i vår tankevärld. Hur som helst, det är alltid lika roligt när Bejingmailen dimper ner i inkorgen. Med eller utan väderrapporter.

Har jag sagt till mig själv idag. Igår var det min namnsdag, jag heter nämligen Elisabet som andra namn. Det var ingen annan heller som kom ihåg det. Inte ens min mamma, som också heter Elisabet som andra namn. Jag kom följdaktligen inte ihåg hennes namnsdag heller. Vi är inte så bra på att komma ihåg namnsdagar i familjen. Det är sådant man får överleva helt enkelt. Vi satsar på födelsedagarna istället. Vi har en födelsedag att fira nästa vecka. Det är maken som fyller år och som ska föräras med kaffe på sängen och present. Nå väl. För att säga något om morgondagen, så sägs det att det ska bli sol. Låter som läge för en höstpromenad.