En av de största händelserna i livet är för de flesta att flytta hemifrån. Vem minns inte den första lägenheten, som man möblerade så gott det gick med ärvda gamla möbler. Det där med inredning var inte så noga på 70-talet. Man tog det som fanns till hands. Man fyndade på sin höjd för en billig penning på Myrornas eller Emmaus. Thomas och Simon skulle ha gått i taket och utnämnt min lägenhet till Uppsalas fulaste etta. Men det viktigaste med lägenheten var inte hur den såg ut, utan vad den förde med sig. Frihet, eget ansvar, ett eget liv.
Det man inte tänkte på då, var det man lämnade. Föräldrarna som blev kvar. Maken och jag har under det gångna året fått erfara hur det kan vara när det enda barnet lämnar hemmet. Ett självklart och helt naturligt steg i livet, visst men samtidigt en sorglig dag för oss föräldrar. Den där välbekanta ”släppa taget grejen”, som man som förälder blivit utsatt för sedan tidiga tonår, gör sig påmind igen. Och nu står man inför fullbordat faktum. Dagen är inne då man måste släppa iväg fågelungen ur boet. Att med en tår i ögonvrån, se hur de unga vingarna bär iväg mot ett eget hem på annan ort. Spännande och ledsamt på samma gång.
Så annorlunda det blev, så tomt och tyst. Och så uppenbart att nu är det bara vi två som bor här. Det har dock hunnit gå en tid så vi har börjat vänja oss vid den nya situationen. Vi har också liksom sonen, gått in i en ny fas i livet. Vi får roa oss själva helt enkelt. Och glädjas över efterlängtade besök, när den utflugna återvänder till föräldrahemmet på besök.
Lämna en kommentar